Din webbläsare stöds inte!

Det verkar som att du använder Internet Explorer 8 (eller äldre). För att uppmuntra till uppgradering så har vi valt att inte utveckla denna sajt för föråldrade webbläsare. Om du vill se innehållet på denna sajt måste du uppdatera din webbläsare eller besöka den från din smartphone.

GÄSTKRÖNIKA: PETER O. EKBERG

Plötsligt smög den sig på mig. En märklig känsla som jag inte riktigt visste vad det var.

Ett sug. Jag bejakade den där förnimmelsen och kände mig försiktigt för. Det var som att återse sin gamla kärlek efter lång tids frånvaro. Som att på avstånd betrakta henne i smyg och plötsligt se att hon är vackrare än någonsin. Och att i tysthet tänka tanken att vilja bli ett par igen. Hur skulle det vara? Lite trevande och svårt att hitta beröringspunkterna i början men snart nog dök gemensamma minnen upp, om vad den andra tyckte om.

 

Idag är det publicerat. Ett projekt jag inte ens var säker på om jag skulle klara av att ro iland. Om det skulle bli något alls. Och det var heller inte viktigt då jag drog igång det.

På fritiden och utan något egentligt mål började vi samarbeta, musiken och jag.

För ett år sedan, i april 2015 kände jag plötsligt en lystnad, en lust som jag hade förr, efter musiken. Att vara en del tillsammans med musiken igen. Att skriva egna låtar igen. För att se om jag kunde. Det var tjugofem år sedan musiken var central i mitt liv. Inte bara som enstaka jam. Denna genom mitt liv aningen flyktiga, svårfångade uttrycksform, som jag aldrig riktigt har lyckats tämja och som därför inte stannar kvar hos mig. Den liksom kommer och går, musiken i mitt liv. Den dröjer sig inte stilla hos mig som den en gång gjorde. Och, den hade varit försvunnen en lång tid, kändes det som. Ett plötsligt och överraskande sug att hålla på med den kom alltså smygandes på mig. Jag undrade först vad det var för konstig längtan jag hade. Efterhand förstod jag.

 

På fritiden och utan något egentligt mål började vi samarbeta, musiken och jag. Helt förutsättningslöst och utifrån gemensamma villkor. Egna låtar var det enda jag krävde. Så, vi trevade, fumlade och skrev och spelade in på Macen i mitt gästrum dit sällan någon kommer. När lust och tid sammanföll och när tystnaden och faktiskt (utan självömkan) ensamheten här i norr gav energi då fanns ögonblick av lycka i det där lilla rummet. Ja, så kom hon då tillbaka. Vi får se om hon stannar. Jag har gott om plats denna gång. Nu, efter ett år finns alltså projektet ute på Spotify. World wide till och med. Jag fick en deal. Vilken grej! Jag kunde!

Jag önskar bekräftelse. Hahaha! Yeah! ”When I´m 63…”

Spela det så mycket du vill. Jag bjuder gratis och fritt. Mina egenhändigt skrivna och inspelade musikalster finns i hela världen nu! Vilken resa detta är! Yeah! Åk med en bit du också, vetja. Tids nog är allt bortglömt. Men nu –  nu ligger detta ute till allmän be- och skärskådan. Och, naturligtvis gillar du det. Det gör i vart fall vi, musiken och jag – det kan du ge dig fan på. Annars hade jag ju inte publicerat det. Fattar du väl. Jag är så glad att jag kunde. Att det bar, liksom.

 

Så, sök NP Lonesome a k a Peter O Ekberg. Albumet heter The Blue Accordingly. 13 originallåtar. Jag spelar och sjunger mycket. Dock inte allt. Några gamla proffsvänner dök upp mot slutet och ville vara med. Närproducerat är det också. Och inga djur har kommit till skada i experimentet. Så, lyssna och återkom. Eller inte… Jag hoppas att du tar dig igenom alltihop. En grannlaga uppgift. Jag önskar bekräftelse. Hahaha! Yeah! ”When I´m 63…”

 

/Peter

 

Länk Spotify

Nyare inlägg
Äldre inlägg

Hoppsan, det tog visst slut inlägg, snyggt jobbat! Klicka här för att komma tillbaka till toppen!