Din webbläsare stöds inte!

Det verkar som att du använder Internet Explorer 8 (eller äldre). För att uppmuntra till uppgradering så har vi valt att inte utveckla denna sajt för föråldrade webbläsare. Om du vill se innehållet på denna sajt måste du uppdatera din webbläsare eller besöka den från din smartphone.

GÄSTKRÖNIKA: VÅREN, LIVSKRISEN OCH JAG

Det kliar under huden på mig, och jag försöker att inte titta åt höger. Där utanför fönstret på min arbetsplats står våren och trycker sitt lilla tryne mot rutan likt ett barn utanför en leksaksaffär. Jag riktigt hör hur den ropar på mig. KOM UT OCH LEK!

 

Jag kan inte riktigt förklara det, men helt plötsligt känns hela mitt liv som ett par alldeles för trånga jeans. I teorin är allt finfint, men jag känner mig inte helt bekväm.

..och att jag dödat fler plantor än jag kan räkna.

Jag läser om folk som rotat upp sig och flyttat ut på landet, bor i gamla hus där historien riktigt sipprar ut ur väggarna och ser bilderna de lägger upp på sina sociala höns som kommer fram för att mysa när de dricker kaffe på bron. Jag letar hus att hyra på Blocket, kommer på mig själv att planera en flytt till Kiruna för att jag hittat en charmig lägenhet som inte är alltför dyr, och funderar återigen på att starta eget, trots att jag vet att jag är alldeles för strulig för att kunna få det att funka.

 

Kanske kan jag skaffa en gård och självförsörja mig? funderar jag och ignorerar det faktum att jag mer ofta än sällan glömmer att tömma kattlådan, och att jag dödat fler plantor än jag kan räkna.

 

Min mamma sa en gång att hon såg framför sig att jag skulle hamna i en vindslägenhet nånstans, med en massa katter. Jag, som vid den tiden var sådär 17 år och oerfaren på livet, trodde att hon menade att jag skulle dö som en oälskad catlady, hittad tre veckor senare halvt uppäten av mina katter, och blev ytterst förnärmad.

Att få vara min egen, att inte styras av arbetstider, normer och andras krav.

Ju äldre jag blir förstår jag mer och mer vad hon menade: Jag passar inte i den där mallen som omvärlden målat upp, och jag krånglar mig sakta ur den. Drömmen är en Norrbottensgård med gott om svängrum, tillräckligt modernt för att vara bekvämt men samtidigt med en knarrande karaktär. Att få vara min egen, att inte styras av arbetstider, normer och andras krav.

 

Jag måste hitta en väg ut ur måstesamhället innan jag blir tokig. Eller ja. Mer tokig.

 

Våren skrapar lite på fönsterrutan med sin nariga lilla hand och slickar snoret från överläppen när jag stänger ner Blocketappen, skakar av mig frihetslängtan och svarar i min jobbtelefon.

 

Välkommen till supporten, vad kan jag hjälpa till med?

malintjernstrom_profil

 

 

/Malin Tjernström

Nyare inlägg
Äldre inlägg

Hoppsan, det tog visst slut inlägg, snyggt jobbat! Klicka här för att komma tillbaka till toppen!