Din webbläsare stöds inte!

Det verkar som att du använder Internet Explorer 8 (eller äldre). För att uppmuntra till uppgradering så har vi valt att inte utveckla denna sajt för föråldrade webbläsare. Om du vill se innehållet på denna sajt måste du uppdatera din webbläsare eller besöka den från din smartphone.

HEMMA HOS: ANGELICA BRAGE

Med ett stycke stål i handen har hon jobbat sig till en mängd medaljer och 2010 blev hon världsmästare i styrkelyftning. Men äventyret som Angelica Brage nu står inför är ingen tävling. Den 500 mil långa kajakpaddlingen är ett själsligt möte med henne själv och naturen. Vi åkte hem till Angelica för att få en rundtur i hennes basecamp och samtidigt prata om utmaningar och själsliga kullerbyttor.

 

Jag blir upphämtad av Angelica i en röd bil som kanske har sett sina bästa dagar. Handtaget till passagerardörren går inte att använda utan dinglar lite från sina fästen. Vi kör mot norra Öjebyn och stannar på en hästgård vid skogsbrynet. Hon hyr övervåningen till bostadshuset, en stor Norrbottensgård. Här är hennes basecamp.

 

Angelica Brage kommer ursprungligen från Linköping men har bott i Piteå sedan 8 år tillbaka. Hon flyttade hit för idrottens skull, tränaren hon jobbade med då bodde här och i Piteå kunde hon satsa fullhjärtat på sin passion.

 

– Första gången jag kom upp hit fick jag en så genuin känsla. Det är häftigt hur nåt kan kännas så hemma och hur man kan känna en sådan stolthet till en plats när man egentligen inte har några band hit. Men det är en så over all genuin stad, det är lugnt och varmt och jag älskar att ha så nära till naturen. Jag tror faktiskt att jag egentligen kommer härifrån.

 

angelica_webb_ptown-2

 

I februari tävlade hon i SM i styrkelyft. En sport som hon hållit på med sedan tio år tillbaka, men som från början var lite av en slump.

 

– Jag har idrottat nästan hela livet och när jag var tjugo började jag hålla på med lyft. Jag kände lite lagom hybris på den tiden, jag ville vara bäst i världen på någonting innan jag dör. Det låter ju som att jag planerade för en early check out, men så var det ju inte. Men det var som att facea domedagen, jag var fast från början och det blev ett mission att klara det.

 

Och att klara det kan man onekligen säga att hon gjort. 2010 blev hon den första svenska damjunioren att ta VM-guld i styrkelyft. Hon har även ett VM-silver, över tio SM-guld (varav ett lades till på tidigare nämnda mästerskap i år), tre EM-guld och flera andra bragder i bagaget.

 

Men äventyret som väntar henne nu är ingen tävling. Det är ingen jakt på ett rekord, inga valörer finns att hämta i haven utanför svenska och norska stränder. Det är nämligen där hon kommer befinna sig – i uppskattningsvis tvåhundra dagar.

 

På sin Instagram skrev hon den 11 maj:

 

”Idag avgörs min viktklass på EM i Malaga. För ett antal veckor sedan valde jag att tacka nej (igen) till min tilldelade landslagsplats. Ett ambivalent beslut fyllt av en jädra massa känslor. Jag kände mig i bra form, träningen gick bra men smärtan var påtaglig från axeln. Lyftningen och allt det som hör den till har den där vackert skeva, obeskrivligt stora och otrotsbara platsen i mitt hjärta. Jag viger stolthet till det jag uppnått internationellt med 3 EM-guld, 1 EM-brons och tillika 1 VM-guld och 1 VM-silver. Framgångar som inte på något sätt bara har varit glädjefyllda estetiska danser på moln. Därför viger jag idag kanske ännu mer stolthet över modet av att inte trotsa den inre kärnan som den här gången sa att det inte var värt. /…/”

 

Sedan 2012 har hon en kronisk skada i axeln och för två år sedan var hon tvungen att operera.

 

– Efter skadan började jag tänka, vad ska jag göra om jag inte kan fortsätta elitsatsa? Så bubblade det väl upp, den här paddlingsgrejen.

 

angelica_webb_ptown-8

 

”Den här paddlingsgrejen” är Angelicas planerade kajakresa som beräknas ta 200 dagar. Det är 500 mil som ska avverkas, hela norska och svenska kusten. Rutten i sin helhet är inte uträknad än, men mest troligt kommer resan ta sin början vid ryska gränsen. Det är den norska delen som förmodligen kommer vara mest utmanande, med sitt tidvatten och öppna landskap.

 

– Just nu funderar jag på att börja med den sträckan och avsluta i Haparanda. Men det innebär mycket kalkylering, kommer jag hinna upp hit innan isen hinner lägga sig?

 

När tror du att du kommer sätta kajaken i vattnet?
- Det är en bit fram i tiden, ett par år kanske. Det är mycket som ska förberedas, utrustning som ska kontrolleras och testas och så vill jag hinna ut till Norge för att provpaddla några gånger innan.

 

Och vissa kanske skulle göra en sådan här resa för att bevisa någonting. Göra det på kortast tid, flest mil per dag. För Angelica är det helt ovidkommande.

 

– När jag började med idrott var det mycket prestationsbaserat. Det kan vara en stark drivkraft att uppnå något så fort som möjligt, vara så stark som möjligt, men det kan också vara väldigt farligt när hela självkänslan hänger på det. Nu kommer jag utsättas för helt andra krafter, det blir för riskfyllt att försöka prestera för att det ska gå snabbt när det handlar om ens egen säkerhet. Det är ingen jakt på att det ska gå snabbt eller att slå något rekord, det handlar mer om en fascination för hur jag beter mig när de yttre intrycken är det enda som omger mig. Storheten i att naturen ska få styra över mig, och det själsliga mötet med mig själv.

angelica_webb_ptown-5

Just den prestationsbaserade delen av hennes idrott tog förr i tiden upp mycket mer plats än vad den gör idag, och enligt henne själv är det väldigt lätt att hamna där – inte minst som elitsatsare.

 

– En vacker del i idrottens grundpelare är att inte diskrimineras utifrån vem man är, varken sexualitet eller etnicitet eller utseende, men samtidigt är det ju en bedömning av vad man tränat sig till att lyckas prestera. Just i elitidrott är det en väldigt fin linje mellan succé och fiasko. Har du uppnått någonting är allt under det ett misslyckande. Men det handlar mycket om en mognad och ett ständig arbete med att inte fastna i vad omvärlden förväntar sig. Att inse att värdet av mig själv och hela min existens inte bestäms utifrån hur jag presterar. Men på den tiden var det lite hela världen för mig, allt handlade om att misslyckas eller inte misslyckas.

 

Det slutade i vad Angelica själv kallar för ”en regelrätt krasch”. Vid årsskiftet då 2010 skulle bli 2011 insjuknade hon i en dubbelsidig lunginflammation – då hade hon inte haft ett träningsuppehåll på flera år.

angelica_webb_ptown-20

 

– Jag var på gränsen. Jag kunde inte andas själv, kunde inte gå på toaletten själv. Jag låg inlagd på sjukhuset i flera veckor och där fick jag ett extremt uppvaknande men också en extrem rädsla. Vad var jag bortom att prestera, bortom hanteringen av ett stycke stål? Jag insåg att jag varken fysiskt eller psykiskt kunde fortsätta pressa mig själv på det här sättet. Det blev ett statement, ett stopp. När allt kommer omkring är idrotten det viktigaste av alla oviktiga saker. Det blev viktigare att hitta mina superkrafter – det som jag kan upprepa för mig själv när jag kollar mig i spegeln på morgonen.

 

Vilka är dina superkrafter?

 

– Jag viger stor beundran för min egen vilja. Och min förmåga att se potential och kraft i mig själv och i andra, allt det som skapar det unika hos en människa.

 

Superkrafter till trots blev Angelica sjukskriven efter det, men hade svårt att hitta acceptans för vad som hände och varför.

 

– Jag ville till varje pris komma tillbaka till vardagen så fort som möjligt. Det var min trygghet. Det gjorde att jag gick in i väggen 2012. Det var en kombination av att jobba heltid på bank och deltid med träningen. I takt med att jag började återfå energin började jag undra vad jag egentligen ville göra och efter en tid avslutade jag sjukskrivningen och sa upp mig.

angelica_webb_ptown-6

Det var tre och ett halvt år sedan. Idag driver hon eget företag där hon arbetar med träning och utbildning. Både individuella atleter, coacher och terapeuter. Sedan två år tillbaka bor hon på hästgården, och med väldigt mycket resor inom jobbet är det viktigt med ett lugn att komma hem till. Känna närvaro i.

 

– Att genuint få känna ”just nu är jag närvarande i allt som sker” är det som gör mig lyckligast. Varesig det är själsliga kullerbyttor eller demonkrig. Det landar i det extremt värdefulla i acceptans. Då känner jag storheten i att ingenting är säkert, men allting är absolut möjligt.

 

Tror du du kommer känna det, där i kajaken?

 

– Ja. Jag ser fram emot att få filtrera bort intryck. Jag kommer till hundra procent behöva lyssna till min egen känsla. Att få vara extremt närvarande i allt som bubblar upp inoam mig. Det totala, avklädda mötet med mig själv.

 

 

/ Linnea

PS. Se fler bilder från Angelicas hem i galleriet nedan.

 

Nyare inlägg
Äldre inlägg

Hoppsan, det tog visst slut inlägg, snyggt jobbat! Klicka här för att komma tillbaka till toppen!