Vid tvåårs ålder stod hon på sina första skridskor. Efter mycket träning och hårt arbete spelar hon idag på den yttersta elitnivån med en given plats i landslaget. På meritlistan finns ett brons i junior-vm och såklart guldet från i våras med Luleå/MSSK. Det här är hela Piteås Rebecca Stenberg som från och med i höst lämnar Norrbotten för spel i Stockholm och Djurgården.

 

Bilder: Mikael Sundkvist

 

Statistiken talar för sig själv, på 166 matcher i riksserien (numera SDHL) har Rebecca svarat för 206 poäng. Djurgården har fått den självklara stjärnan att bygga laget runt.
Mycket kommer vila på hennes axlar vad gäller fortsatt poängskörd, men själv känner hon ingen press.

 

– Jag har alltid älskat utmaningar. Jag är en stor vinnarskalle vilket jag tror ligger mycket till grund för den spelare jag är idag. Jag vill alltid vinna. När det gäller som mest så har jag en förmåga att tända till lite extra och det ser jag som en väldigt positiv egenskap.

 

Var det svårt att ta beslutet att lämna Luleå/MSSK när laget verkligen ligger på topp? Mycket talar för ett nytt guld även nästa år.

– Det var ett beslut som jag tog efter många om och men, Luleå MSSK ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Till slut var det just det att Djurgården fixat mig ett bra jobb vid sidan om hockeyn som gjorde att pluskolumnen vägde över. Just nu är jag spänd och förväntansfull inför säsongen och visst har Luleå ett topplag på pappret. Jag tror dock på ett scenario som liknar fjolårets, nämligen ett väldigt jämt.

Hur ser du på Djurgårdens chanser i SDHL nästa säsong?

– Jag tror att våra chanser är goda. Vi har ett ungt lag men har nu fått in lite äldre och mer rutinerade spelare, både inhemska och från Collegehockeyn i USA. För varje år som går så blir serien tätare vilket är jätteroligt och bra för damhockeyns utveckling, det gör det samtidigt svårare att förutspå säsongen. Det gäller att få ihop laget och ha tålamod.

 

Vad är ditt starkaste minne från MSSK-tiden?

– Helt klart 2012 när vi gick till semifinal och mötte Brynäs hemma i ett fullsatt Kvarnvallen. Det var helt magiskt, vi hade ju absolut ingen press på oss i det slutspelet och började med att slå ut AIK i kvarten, vilket bara det var en bragd. Så skulle vi plötsligt spela semifinal mot Brynäs. Jag minns att vi hade ett intro som min brorsa hade klippt ihop.

 

– När jag stod vid spelargången och skulle åka in på isen så hörde jag inte musiken för att det var så högljutt bland publiken. Jag stod först i ledet och någon tjej bakom mig frågade: ”Rebban, är det mycket folk eller?” Jag svarade: ”Eh, ja det är typ fullt.”

 

– Så åkte vi in och spelade säsongens bästa match och vann första matchen i bäst av tre. Att vi sedan förlorade på bortaplan är det nog ingen Pitebo som bryr sig så mycket om. Nej, den kvällen var häftig.

 

Första matchen mot Luleå/MSSK nästa säsong måste betyda mycket känslor för dig. Hur känns det att möta sina gamla lagkamrater?

– Ja det kommer vara känslosamt, men väl på isen så är man så inne i matchen. Jag får hoppas att jag inte passar fel bara, haha. Det är svårt att föreställa sig, jag har alltid spelat i samma lag och nu ska jag möta dem. Ja, det kommer nog kännas lite extra.

 

Vi på P-town känner helt klart också lite extra över att ha fått en pratstund med Rebecca och önskar henne all lycka till i framtiden!

/Marika Russberg