MUSIKEN EN CHANS PÅ LYCKAN

Vi hälsade på musikern Rickard Johansson i hans lägenhet på Framnäs och pratade om musiken, lyckan, rampljuset och hur det kom sig att han fick 11 000 kronor i gage för sin första spelning som 9-åring.

Vi har precis lyckats pricka in ett avbrott i de frekventa men totalt oförutsägbara snöavsnitten och genom det enda fönstret i Rickard Johanssons lägenhet strömmar ljuset in. Jag hittar knappt till Framnäs och kör fel när jag ska dit, och fast det bör tilläggas att området i hjärnan där lokalsinnet bör sitta förmodligen ersatts med white noise hos mig så är jag nog inte ensam om att inte så ofta ha ärenden där. ”Det är lite som en bubbla”, säger Rickard.

– Det är inte ofta man är inne i Piteå på helgerna, istället för att åka ut till Kalles en lördagkväll så blir det mest hemmafester här.

Blir det stökigt?

– Njaa, säger Rickard med ett tveksamt skratt, det får man väl inte säga om rektorn hör. Men det är ofta mysiga häng, man lirar tillsammans och tar det lugnt. Just ja, du ska ju ha din tekopp!

Han tar fram tepåsar ur burkar mönstrade med brittiska flaggan. På väggen ovanför sängen hänger tygstycken föreställande omslagen till Nirvanas Nevermind och Sex Pistols God Save the Queen. Då och då går Rickard till datorn för att byta låt i spellistan. I rummet står, typ, fyra gitarrer. Musiken är allt och snart har han gått klart första året på Framnäs. Rickard gick estet/musikprogrammet på Strömbacka men kommer ursprungligen från Malmberget. Där bodde han tills han var åtta år, innan gruvan löste ut familjens hus och de flyttade till Kalix. När det sedan var dags för gymnasiet flyttade Rickard själv till Piteå.

– Jag var på ”den sista Malmbergsfesten” förra året. Det var en sorglig stämning, men ändå kul. Nu är ju allt där jag bodde rivet. Jag var på en PR-turné med skolan då vi åkte till Kiruna, Gällivare, Kalix och Haparanda. Det var roligt att få visa klasskompisarna var jag växte upp. Liksom ”här är en gräsplätt där jag bodde en gång”. Det var mycket vemod.

Musiken har funnits med sedan Rickard var liten. Det började med trummor, hos hans föräldrar finns en bild där han sitter med napp och haklapp bakom ett trumset.

– Det höll jag på med väldigt intensivt fram tills jag var 8 ungefär. Sen fick jag min första gitarr då jag var nio – pappa hade en gitarrsamling på sex gitarrer ungefär, jag tyckte han såg så häftig ut när han spelade, jag ville alltid testa och se om jag klarade av det han gjorde. Men jag minns att det ofta slutade i grin och grän, det gick aldrig som jag ville. Jag visste exakt hur det skulle låta, men jag kunde inte få till det. Nu har jag hållit på i 11 år och fortfarande kan jag känna ibland att ”fyfan vad dålig jag är”. Jag tror aldrig man blir helt nöjd.

Sedan dess har det varit kört för mig. Sedan dess har jag inte INTE lirat.

Vid ungefär samma tidpunkt som gitarrspelandet tog fart började giggen rulla in – vid 9 års ålder. Rickard besökte ofta en musikaffär i Luleå och efter ett tag frågade en expedit om han inte ville vara med i ett band. Ett band som döptes efter den yngste medlemmen: ”Rickard Johansson band”.

– Jag spelade med de som var fem gånger så gamla som jag. Vi hade första spelningen på Kulturens hus i Luleå och det var skitroligt, man fick verkligen leva ut sin barndomsdröm även fast man var ett litet barn redan då. Sedan dess har det varit kört för mig, sedan dess har jag inte INTE lirat.

Trivs du i rampljuset?

– Jag älskar att stå på scen. Speciellt när man känner sig nöjd med det man gör, man har bra kontakt med  bandet och spelar det man tycker om. Då finns det inget bättre än att stå i rampljuset.

Det första giget fick han också ett bluesstipendium på 10 000 kronor.

– Så mitt första gage blev på 11 000 kronor skulle man kunna säga, det var ju inte dåligt direkt. Man peakade väl på den tiden, skämtar han. Vettefan om man ska skratta eller gråta över det. När det trubbades av med spelningar när jag började gymnasiet och så där så tänkte man ju, jaha vart alla mina spelningar jag brukade få?

Själv lyssnar Rickard mycket på gammal rock och blues, det som framför allt spelades när han stod på scen med bandet redan som liten sitter fortfarande kvar. Men också country och bluegrass.

– Thin Lizzy har jag alltid älskat. Det var ett band jag fastnade för när jag var jätteliten. Jag såg en bild på dem och tänkte shit det här är de coolaste killarna jag har sett. När jag började spela var det mycket ACDC, Led Zeppelin, Deep Purple och sånt. Men efter ett tag började jag fundera, vart kommer allt det här ifrån, vart fick de sin inspiration ifrån, och då hittade jag 30-tals bluesen. Den som låter som att den spelats in med en potatis. Elmore Jones, Robert Johnson och såna gamla blues-nissar. Det sitter fortfarande kvar också.

Just nu är Rickard själv inte med i något band, men han blir inringd då det är spelning och det behövs en gitarrist. Och spelningar råder det ingen brist på, sista tiden har varit körig med rep nästan varje dag och konsert varje helg. Han pekar på kalendern som hänger i köket, den är nästan full. Nästa spelning i ordningen är hans slutprojekt i skolan, då ensemblen han är med i ska göra en spelning med temat Club 27, en utomhuskonsert på Framnäs den 24 maj.

Jag älskar den här stan, alla är så jäkla trevliga. Det är en småstadsvibe och jag gillar det.

Efter sommaren kommer han gå ett år till på rocklinjen. Han trivs bra i Piteå och med sina polare på skolan. På fritiden jobbar han extra på Carlings.

– När jag först sökte hit så hade jag ju bott i Piteå i tre år. Efter studenten kände jag liksom, ska jag verkligen lämna det här nu när jag kommit att trivas så himla bra här? Jag älskar den här stan, jag tycker alla är så jäkla trevliga. Det är en småstadsvibe och jag gillar det, jag kan vara i Stockholm högst en vecka innan jag vill fara hem igen. Man är ju en liten småstadgrabb från början.

Ändå kommer musiken mest troligt ta honom härifrån förr eller senare. En dröm Rickard haft ända sedan han var liten är att bo i USA Och spela musik där. När han var 14 var han i Memphis, Nashville och Atlanta, där han blev förälskad i blues- och countryklubbarna.

– Det var en helt fantastisk upplevelse. Jag tror att om jag flyttar dit och giggar mycket där, då skulle jag känna att då har jag gjort det jag har tänkt.

Vad tror du meningen med livet är?

– Oj. Ja jäklar. Söka lyckan, tror jag. Jag har haft den diskussionen för inte så länge sen. Det var nån jäkla pessimist som sa att man aldrig kan bli helt lycklig, att man alltid vill nånting mer. Men jag tror att man nån gång kan bli lycklig, jag hoppas det.

Kommer du hitta den genom musiken?

– Ja. Ja det tror jag. Det är min chansning i alla fall, som jag kommer ta. Och man kanske blir lycklig om man lyckas i USA. Jag känner inte att jag måste bli någon världsartist heller. Det räcker med att kunna leva på det, det hade ju varit fantastiskt. Pengar är egentligen inte alls viktigt. Bara ha roligt och spela mycket.

/Linnea