Kanske är det de ofärdiga historierna som fascinerar oss mest. De finns överallt, i alla möjliga upplagor och former. Vad hände egentligen? Men vem var det? Och hur? Att berättelsen för alltid kommer vara ofärdig, är det som får oss att fortsätta undra. Morgan Stenberg vid Piteå Museum satte sig ned med oss i ett soligt fikarum för att berätta om en av Piteås absolut äldsta historier.
Det är tidigt 1300-tal, och man anlägger den första bosättningen som kommer att kallas Piteå. Idag är det vad man kallar ”Kyrkbyn”, vid sportflygfältet i Långnäs – en glänta med spår av uråldriga husgrunder. Då var det Piteå. Efter utgrävningar som gjorts tror man att det var en säsongsanvänd centralplats, där människor samlades kring marknader och andra tillställningar.
Bosättningen blir ungefär 100 år gammal, och under den tiden hinner det brinna två gånger. Det är inte så märkligt – husen står väldigt tätt inpå varandra, husen värms upp med öppna eldar och allt är av trä. Den andra branden sker i början av 1400-talet, då har landhöjningen också gjort att hamnen blivit för grund. Båtarna tar sig inte hela vägen upp till ”Kyrkbyn”, och man börjar söka efter en ny plats att flytta bosättningen till. Det blir dagens Öjebyn.
Således ska en ny kyrka byggas på den nya platsen, och man väljer att använda kyrkklockan från den kyrka som stått i den gamla bosättningen, det som nu är Långnäs. Den är av brons och koppar, kanske lite mer än en meter hög, väldigt tung. Den ska transporteras på vattnet och det är en fin, klar dag när man virar fast den på en flotte för att ta den till Öjebyn. Det nya Piteå.
Tystnaden blir viktigare, platsen är redan dränkt i olycka.
Just klockorna är några av den katolska kyrkans mest värdefulla ägodelar, och ska handskas med stor vördnad. De sägs ha förmågan att föra bort onda krafter och förflyttning av kyrkklockan ska enligt sägner alltid ske under största tystnad. Så också denna gång, när ett antal män tysta som i graven styr flotten längs vad som ska komma att kallas Klockån. Det går till en början väldigt bra, men färden ska visa sig bli en kort sådan. Älven kröker sig och de stöter på en till dess oupptäckt sten. Trots idoga försök att räta upp flotten kantrar den och klockan åker ner i älvfåran. Männen försöker genast få upp den igen med hjälp av rep och krokar och trots stort besvär lyckas de. Tystnaden blir viktigare, platsen är redan dränkt i olycka. När de på knä håller klockan i sina händer för att åter vira fast den utbrister en av dem: ”Nu har jag greppet!” – och genast kantrar flotten ännu en gång. Nu sjunker klockan så djupt ner i bottenslammet att försöket måste avbrytas. Tystnaden bröts.
Enligt legenden ligger den där än idag.
Här låg den första platsen som kallades Piteå.
Till slut tvingas Andersson lägga ner projektet, det sker så pass många olyckor under skattjakten.
Århundraden passerar, och i slutet av 1800-talet kommer historien på tal igen. Det dröjer åter några år, det hinner bli 30-tal innan man på allvar börjar diskutera möjligheten i att försöka hitta klockan. En man som kallades Klockjägare Andersson viger stora delar av sitt liv till sökandet efter det som sägs finnas där Klockån en gång flutit. Det som på hans tid, till följd av landhöjningen, inte är mer än ett litet dike som går rakt in i skogen. I omgångar söker han sponsorer för sökandet och i slutet av 30-talet görs ett enormt försök som involverar slagruta och ”alla möjliga suspekta metoder”. Man spärrar av stora delar av området som tros hölja klockan, man länspumpar, gräver, tror sig vara nära ett svar bara för att gång på gång behöva ge upp. Till slut tvingas Andersson lägga ner projektet, det sker så pass många olyckor under skattjakten – vid ett tillfälle får en man en remskiva från pumpen i huvudet och mister ett öga.
Längre än så har man inte kommit. Fortfarande vet man inte vart den ökända Klockstenen – den som fick flotten att kantra – ligger. Om den utgjorde ett grund precis under ytan på 1400-talet så kan den numera vara övervuxen mitt i skogen, eller under vägen som nu går där.
Fortfarande vet man inte om det verkligen var så att det flyttades en klocka från Kyrkbyn till Öjebyn. Ingen vet om den i så fall sjönk, eller var. Landskapet är så pass förändrat att det är svårt att veta vilken väg de i så fall skulle ha tagit, området den kan ligga begraven i är så stort att det inte finns något rimligt sätt att avsöka det på. Fortfarande kan man se resterna av de träkonstruktioner som Andersson använde för att spärra av och pumpa ur vatten – men de blir mer murkna för varje år som går.
Den här historien har blivit en vandringssägen vars motsvarighet går att hitta både i Skellefteå, Umeå, Gävle och Norrköping. Versionerna är snarlika. Det finns även vissa likheter i den här historien från Örkelljunga i Skåne. Vem vet – kanske började allt i Piteå, i Kyrkbyn för sexhundra år sedan.
/ Linnea
Tack till: Morgan Stenberg, Piteå Museum.
Dela på Facebook
Dela på Twitter