Ni känner nog igen dem från bakom disken på Röda Lyktan, och kanske kan de ha orsakat förvirring någon gång ute på stan. Serien ”Piteås supertwins” är tillbaka, den här gången med systrarna Karina Viktorsson och Ulla Hansson.
De har alltid varit tillsammans. Alltså, alltid. Eller okej, det är inte helt fysiskt sant, Ulla bodde i Göteborg i två år men flyttade hem så fort systern Karina blev gravid, annars har de alltid delat stad. Och psykiskt är de aldrig mer än några millimeter ifrån varandra, inte ens om det är kontinenter mellan dem geografiskt.
– Det bästa med att ha en tvilling är att man alltid har någon nära, någon som man alltid ringer först, säger Ulla.
– Vi kan faktiskt känna när den andra mår dåligt, fyller Karina i och Ulla tillägger:
– När Karina var i Thailand en gång förstod jag direkt att hon inte mådde bra. Jag ringde och då hade hon hamnat på ett dåligt hotell och var jättebesviken.
Systrarna föddes i Lycksele och växte upp i Stockholm. Innan förlossningen var deras mamma ovetandes om att det var två små människor i magen, istället för en. När de var i ettårsåldern upptäckte mamman att de hade ett eget språk.
– Ingen annan förstod oss, men vi förstod varandra, säger Karina.
– De första åren i skolan var jobbiga. Vi var blyga, vi hade bara behövt varandra och vi kände fortfarande så, vi släppte liksom inte in någon annan.
Man behandlade oss ofta som en person.
Det var när de skulle börja sjuan som de flyttade till Piteå. Fram till dess hade de alltid haft exakt likadana kläder på sig, alltid fått samma betyg i skolan och hos tandläkaren och doktorn blev de inkallade samtidigt.
– Man behandlade oss ofta som en enda person, det var jobbigt.
På ett sätt kan man förstå dem, ni är ju väldigt lika. Hur skiljer man er åt?
Karina: Jag har ofta lugg
Ulla: Jo, och jag har luggen så här, sned.
Karina: Till sättet har Ulla mer temperament än jag, medan jag är mer långsint.
Ulla: Men vi har samma intressen, egentligen.
Och likheterna fortsätter. De har fött barn samma år, separerat samma år och det hör inte till ovanligheterna att de tar på sig samma kläder utan att veta om det.
”Våra barn är väldigt tighta också, de är nästan mer som syskon än kusiner”
Finns det någonting jobbigt med att ha en tvilling?
Ulla: Vi har ju bråkat väldigt mycket under uppväxten och så. Lite mer än normala syskon kanske. Vi har ju alltid hållit ihop ändå men jag tror att vi kanske helt enkelt är lite för lika. Sen tror jag våra sambos ofta känt sig lite utanför. ”Jag slår vad om att Karina fick veta det här innan!” sa min sambo när jag berättade att jag var gravid. Jag försäkrade honom om att hon inte visste om det, men det gjorde hon ju. Hon fick veta det först.
Har det någon gång uppstått en lite konstig situation för att ni varit så lika?
Karina: Det skulle nog vara den gången Ulla var tillsammans med en kille som blandade ihop oss och kom fram och pussade mig.
Ulla: Sen händer det ofta att folk hälsar på en för de tror att jag är Karina eller tvärt om, trots att man inte ens känner personen. Det har blivit lite dålig stämning då man inte hälsat tillbaka.
Karina: Och ja, i början när vi nyss hade öppnat Röda Lyktan tänkte de i affären mittemot: ”Men hon jobbar ju hela tiden!”, tills de såg oss båda samtidigt.
Den gången Ulla var tillsammans med en kille som blandade ihop oss och kom fram och pussade mig.
”Vi ser mest fördelar med att driva företag tillsammans. Visst bråkar man lätt om det är stressigt, men samtidigt litar man på varandra till hundra procent”.
Tack vare jobbet ses systrarna varje dag och även när de är lediga har de kontakt dagligen. De är båda överens om att de nog alltid kommer hålla ihop, och kanske får deras partners leva med att det alltid är tvillingsystern som blir uppringd först.
/Linnea
Dela på Facebook
Dela på Twitter