Jag har aldrig riktigt gillat er Kent. För mig har ni känts som en musikprodukt framtagen på vetenskaplig väg snarare än ur en artistisk dröm. Ta bara namnet – Kent. Allvarligt!? Det var före lördagens konsert. Där och då förändrades allt.
Jocke Berg backades upp av en tremannakör.
För er som missat det så kommer Sveriges största rockband att gå i graven i december. Nu är de ute på sista turnésvängen efter snart 30 år i branschen. Löven som fallit på vägen mot Coop Arena symboliserade mer än sommarens avsked.
Hela Luleå vibrerade av Kentfeber inför giget. I Clarions (Kent)lobby stötte jag på en gammal bekant som nämnde att det skulle bli hans 21:a Kentkonsert i ordningen. Han var inte ensam.
Stjärnor på och framför scenen
Giget startade på sekunden, tydligt nedräknad av en gigantisk klocka på den lika gigantiska skärmen. Showen som följde blev lika minutiöst perfekt som nedräkningen. För perfekt för att den mest kritiska kritikern ska hitta något med substans att klanka ner på under den 2,5 h långa resan som fokuserade mer på nutid än dåtid. Många äldre låtar framfördes i modern tappning, som låtarna skulle låta ”om de skrivits idag” menade frontmannen Jocke Berg.
Berg var på rörd. På rikt.
En publik som gav allt. Magi.
Bäst av allt var dock publiken. Från första till sista ton bar de fram bandet på deras axlar och gjorde allt mellansnack överflödigt. När Jocke Berg ändå tog till orda upplevde jag en kvalitet hos bandets frontman jag inte trodde han besatt. Berg var rörd. På rikt. Av stunden, av publiken och förmodligen av tanken att bandet själva snart drar ur pluggen till sig själva.
När Coop Arena sammanfattar året kommer inte hockeyspelarna vara de starkast lysande stjärnorna.
Musikens vemod är skapt ur den svenska folksjälens innersta väsen
Spaltmeter har skrivit om vad Kents storhet består i. Kort och gott tycker jag det är ganska självklart: Sveriges främsta låtskatt uppbackat av Sveriges bästa ljud och ljus i perfekt symbios med Kents vackert karga videomanér. Svårare än så är det inte.
Musikens vemod är skapt ur den svenska folksjälens innersta väsen så bandmedlemmarna får helt enkelt finna sig i att vara folkliga, även om de säkerligen känner sig alldeles för coola för det.
Ni vann mitt hjärta
Kents sista framträdande i Norrbotten skapar ett tomrum inget annat svenskt band är i närheten av att kunna fylla. Fler än en medelålders man gick hem med glansiga ögon. Jag körde hem med ”Utan dina andetag” på repeat.
Så Kent.
Ni var inga personliga favoriter inför konserten, och ni kommer aldrig bli mitt favoritband.
Men det smärtar på rikt att jag aldrig får se er live igen.
Er resa tar snart slut.
Min Kent-resa har bara börjat.
/Micke
Fet produktion.
Konfettiregnet.
Coop Arena brann i lördags.
Dela på Facebook
Dela på Twitter