Du har ju varit, och är, väldigt aktiv just nu både som artist, men även som skådespelerska. Du medverkar bland annat i den svensk-franska serien ”Midnattssol”. Hur blev det så att just du fick rollen som nåjd?

– Det var roligt på så vis att manusförfattaren berättade att idén att skapa ”Midnattssol” uppstod efter att ha varit på en utav mina konserter, vilket sedan följdes upp med research. Sedan kan man väl säga att de knöt ihop säcken med mig som skådespelare. De ringde upp mig och ville ha med mig, sen var det ingenting mer med det.

Sen så har vi även fått se dig i ett avsnitt av ”Kultur i farozonen” med bland annat den samiske konstnären Anders Sunna. Där pratade ni väldigt mycket om vad det innebär att vara same idag. Hur ser du på samernas framtid?

– Jag tror absolut att samernas förhållanden kommer bli bättre under min livstid. Det är inte hållbart att inte erkänna mänskliga rättigheter för just urfolk och det känns som att fler börjar förstå det.

Personligen hoppas jag på mer självbestämmande, vilket inte behöver vara att man bildar en egen stat med gränser som västvärlden har gjort. Jag hoppas att man till slut ska anses nog kompetent för att styra över sitt eget liv, sina egna näringar, sitt egna språk samt sin egen kultur och framtid. Det är någonting som jag tycker är självskrivet, vi har kommit ifrån att vissa folk skulle vara lägre stående än andra folk.

Blir du någonsin less på att behöva kämpa för samernas rättigheter?

– Livet ger en kraften att fortsätta kämpa. Det känns mest som en självklarhet att stå upp för mig och det jag tror på. Jag inte ju inte same som hobby eller för att ha en speciell nisch inom musikbranschen. Jag är inte heller same för att samer har fått mer uppmärksamhet nu utan det är någonting jag vart sedan jag föddes. Jag är same oavsett ifall jag syns eller inte, ifall jag kämpar eller bara sitter hemma i sovrummet. Sen har jag stolthet och trygghet i min identitet hemifrån vilket jag fått ifrån människor i min släkt som haft samma starka identitet, vilket jag tror är själva inspirationen. Sedan är kampen bara någonting som följer med på köpet för att det ser ut så här just idag.

Jag ville skippa all bullshit och poesi för att istället bara berätta om det som omvärlden inte säger

 Din turné heter ”We are still here” och den har du åkt runt med både i Norge och i Sverige. Varför valde du just det turnénamnet?

– Turnénamnet har med min senaste skiva ”ORDA – This is my land” att göra. Den har ett tydligt tema och budskapet blev ”We are still here”. Det albumet skrev jag under en väldigt samlad period hemma i Rävudden.

Jag kände att jag ville skippa all bullshit och poesi för att istället bara berätta om det som omvärlden inte säger, tala om det historieböckerna eller läroplanen inte berättar eller om det som människor i vår omgivning inte vet om oss. Jag ville ta den enklaste formen och genom den förklara att vi finns här på urfolksland och kommer alltid finnas kvar, hur ni än försöker bli av med oss.

Vi delar historia, vi delar samtid och vi delar framtid

De senaste åren har jag insett att det verkligen är så att folk vet för lite om oss samer. Så ett sätt att lyfta frågan till att bli angelägen inom Sverige är att lyfta det till en global nivå, för Sverige har en väldigt stark identitet om att man är en människoväktare och står för mänskliga rättigheter globalt, man vill vara väldigt mån om allas rättigheter, och det känns som att samerna har glömts bort i den visionen om människors lika värde.

Så ”We Are Still Here” växte fram då jag försökte få fram vad vi urfolk från hela världen har gemensamt och dra paralleller mellan varandra. För vi delar historia, vi delar samtid och vi delar framtid, och allt detta vill jag få sagt i turnén och framförallt vill jag göra det tydligt att det inte är någon bitter sorgehistoria, utan vi är survivors.

Du sjunger både på samiska, svenska och engelska. Varför har du valt att blanda språken?

– Att sjunga på alla språk är någonting som alltid känts självklart för mig. Alla tre språken använder jag vardagligt beroende på vem jag pratar med, så jag tycker att det rimmar mer ihop med verkligheten att använda alla tre inom musiken också än att allting ska vara enbart på ett språk. Sedan får det faktum att jag sjunger på alla tre språken symbolisera trädgränsen som min skiva har som tema. Att i mitt landskap vid trädgränsen så möts olika färger och landskap som är helt vitt skilda från varandra och att du där inte ska behöva välja att vara det ena eller det andra.

Alla kulturer har samma existensrätt och du ska kunna vandra mellan landskapen. För om man tittar ut över världen idag så tror jag att det är mer vanligt att du har flera kulturer, flera språk, flera identiteter i din vardag än att du inte skulle ha det. Därför tycker jag att samhällets vision om att dela in oss alla fyrkanter, att alla inom de här fiktiva gränserna ska vara exakt likadana, faller. Den stämmer inte. Så användandet av alla tre språken representerar också den vision jag har om hur ett samhälle ska se ut.

Hur har reaktionerna varit på de tidigare spelningarna?

– Jag är som frälst. Den här hösten har jag spelat i södra Sverige vilket är långt ifrån de samiska kärnområdena, och där i publiken möter jag mycket människor som tidigare inte har hört om de sakerna jag sjunger om, så flera personer har upplevt att de på spelningen fått upp ögonen för en världsbild de aldrig hört talas om. Det var någon som berättade för mig att den trodde att den skulle gå på en konsert, men att det var så mycket mer än så.

Det är slående hur mycket kraft det finns i kultur, musik och konst.

Så det har varit en slags väckelsestämning ibland vilket är en härlig känsla på något vis. Det är slående hur mycket kraft det finns i kultur, musik och konst. Till exempel hur mycket du kan säga i en poplåt på 3:30 minuter som inte samhället fixat på flera hundra år.

Så att på en sådan turné få en sådan bra respons är fantastiskt. Människor är goda. De flesta vill gott och det är det som är roligt på konserten för då får man verkligen tag på den där känslan av att alla vill väl. Sen blir varje spelning unik, det händer bara där och då, vilket är fint.

Du kämpar inte bara för samernas rättigheter, utan för urfolk över hela världen. Du har bland annat varit i USA i North Dakota. Exakt vad gjorde du där?

– Första gången jag for till USA var i början av året och då var jag där på turné och föreläste och det var då som dörren öppnades för mig till Native America. Jag hade träffat mycket folk därifrån tidigare men det var en helt annan grej att vara där och lära känna så många från olika reservat. När jag var där var det som att en helt ny värld öppnades för mig – en värld på andra sidan Atlanten som ser ut precis som det ser ut här i Sápmi var väldigt mäktigt.

Att dessutom få träffa människor på en helt annan kontinent som jag endast kan utbyta en blick med och vi förstår varandra på ett så djupt rotat plan som jag aldrig kommer hamna på med min icke samiska granne här hemma i Sverige var väldigt coolt och gav mig extremt mycket styrka. Så att ha fått upplevt den sortens kärlek, respekt till varandra och total enighet och totalt ickevåld för att sedan komma hem för att fara ut på denna turné har bidragit jättemycket till den vibe som jag har med mig till konserterna.

”Vi var tre tjejer ifrån Sápmi som först färdades över öppna slätter…”

Vilket är ditt starkaste minne därifrån?

– Ett minne jag kommer ha kvar för livet är från den första gången vi for till USA. Vi var tre tjejer ifrån Sápmi som först färdades över öppna slätter efter en liten väg för att sedan mötas av synen av flaggor ifrån urfolksnationer från hela världen som, för att visa sitt stöd, varit där för att lämna sin flagga.

Efter det rullade man in och möttes väldigt fort av en samlingsplats. Där möttes vi utav människor som frågade var vi kom ifrån, vi jojkade och berättade varför vi var där och då slöt sig alla tusentals människor i lägret upp, bildade en stor ring för att sedan krama oss och säga ”Välkommen hit, tack för att ni har kommit”. Det var så mäktigt att man tog sig tiden att krama varandra, hälsa, tacka alla för stödet mitt ibland denna kamp.

Har det varit tungt för dig att besöka dessa platser? Har upplevelserna varit jobbiga på något sätt?

– Det är lite både och, det är ju inte första gången man upplever kampen. Media verkar tro att det är nu det händer, med tanke på det kring Standing Rock och att man pratat mycket om situationen i Sápmi på sistone. Men kampen är ingenting nytt utan vi har kämpat för våra rättigheter hur länge som helst, det är media som äntligen öppnar sina ögon. Vi har alltid gjort motstånd och försökt kommunicera det är bara ni som inte har sett det. Det som är nytt för mig i denna kamp är att man enas, vilket är någonting som jag väntat på då jag personligen tror att det är vägen till att lyckas.

Det finns dessutom en gammal profetia som jag ganska nyligt fick höra om, om att det kommer en dag då alla stammar ska enas, glömma bort sina egna inre konflikter och sluta upp mot den stora svarta ormen.

Tre år innan jag fick höra detta så skrev jag en låt om hur vi alla ska lägga undan våra vapen och konflikter och låta regnbågen lysa i allas ögon över himlen. Inse att det är de tre kåtastängerna som håller oss uppe. Just då förstod jag inte exakt varför jag skrev om regnbågen och om att enas men nu efter att ha besökt Standing Rock där man pratat mycket om urfolk som regnbågens folk så förstår jag precis.

Sen så är det en väldigt mäktig känsla att se allting som man hört om och drömt om så länge äntligen bli verklighet. Att kampen som våra förfäder haft, som sedan fortsatt i generationer äntligen börjar löna av sig, och personligen tror jag att Standing Rock kommer bli ett tydligt före och efter, som ett ”det var då det hände”-ögonblick.

Du verkar leva ett väldigt hektiskt liv. Vad gör du då du inte jobbar och vad gör du för att koppla av?

– Jag tänker hela tiden att jag ska ta jullov i år då jag inte tog något förra året, men jag är ganska bra på att skjuta på sådant. Jag hade nu för första gången på länge en ledig helg i Umeå i lägenheten och försöker vara med nära och kära. Helst så brukar jag försöka fara upp till Rävudden men med det schema jag har för tillfället så hinns det inte med, så då försöker jag varva ned hemma och göra annat än att tänka på yrket trots att det är svårt.

Med det yrke som jag har är ens liv ganska uppdelat. Delvis är det ju en extremt extrovert period då man är ute på turné och så, men sedan finns det också den mer introverta perioden då man skriver låtar, bara är och försöker andas ut och in. Lite som natt och dag.

Har du någonting du kan berätta om dig själv som ingen vet om?

– Då det gäller Piteå så kan jag berätta att jag bodde på Hembygdsvägen på bottenplan mittemot Kvarnvallen. Det tror jag inte det är så många som vet om.

..min uppgift är att min röst ska ta vid där mina förfäders tog slut

Varför tror du att just du finns?

– Jag tror att min uppgift är att min röst ska ta vid där mina förfäders tog slut. Att jag ska föra facklan vidare, någonting som vi alla gör på olika vis. Till exempel har jag valt att göra det genom musiken.

Vad kan P-town göra för att hjälpa dig med din mission?

– Ni, precis som andra kan vara nyfikna, öppna ögonen, och ifrågasätta. Varför vet jag ingenting om Sápmi? Varför hör jag aldrig någonting om kampen i Amerika? Varför har vi inte lärt oss någonting om detta i skolan? Vilka system gör att vi inte hör om detta i media? Stämmer den bild som jag har, om inte – vem och vad har gett mig den bilden och varför? Sen är det viktigt att komma ihåg att lyssna när personer som exempelvis jag själv berättar om hur det faktiskt är.

Det är lyssnaren som har makten att förändra

Makten ligger hos lyssnaren, jag är ingenting om det inte är för den som lyssnar på det jag har och säga. Det är lyssnaren som har makten att förändra den berättelse jag levererar till verklighet. Lyssnaren är förändringen.

Vad skulle du vilja säga till mig och alla andra samiska ungdomar i Sverige?

– Så grymt att vara ung nu i en så häftig tid som denna. I mitt album Ahpi har jag med en låt ”Revolution of the lake (Jávrrit Juiget)” som jag spelade in hemma i Rävudden på min mobil. Den låten handlar om islossningen och den kraft och dån som den medför. När jag började skriva denna låt så låg isen fortfarande kvar men hade börjat röra på sig, och då fick jag bilden om en revolution. Att isen ville bryta sig loss.

Detta hade jag inte skrivit en låt om ifall jag inte sett framför mig dagen då vi urbefolkningar är på väg att bryta oss loss, och detta sker globalt nu – man har fått nog helt enkelt. Så det känns som att det är nu det händer, revolutionen, och tänk vad fantastiskt att som ung få vara med om det.

… förändringarna börjar hos de unga, dess aktivitet, hos deras nyfikenhet

Jag vill påminna er unga om att ni har chansen att påverka. Myndigheterna har länge försökt kontrollera alla med sina förbud, lagar och regler men det är inte hos dem förändringen ska starta för vi kan inte vänta på att de ska ändra sig. Utan förändringarna börjar hos de unga, deras aktivitet, hos deras nyfikenhet, och viljan att förändra som sedan påverkar myndigheterna.

Så vill jag också att ni ska komma ihåg att Standing Rock-rörelsen började med ett fåtal unga från den stammen. De var de som skrev en petition, skickade den till D.C, fick flera hundra tusentals människor att skriva på, bland annat Leonardo DiCaprio och andra storheter, och så utmynnade det i den största urfolksrörelsen i historien. Så det är bra att veta hur mycket kraft man själv besitter att förändra världen.

Till dig Sofia vill jag säga tack. Tack för att du aldrig slutar kämpa, för att du aldrig backar och för att du står upp för det du tror på. Det har inspirerat mig att göra detsamma.

/Mica

Inlägget MICA MÖTER: SOFIA JANNOK dök först upp på P-town.se.

Sedan dess har hon varit ett mysterium men nu, ett år senare, fick vi en pratstund med Piteås okrönte fiskefenomen. Precis vid hennes hemmavatten, Djuptjärn i Svensbyn, får vi veta: Vad hände egentligen med Therese Lundin?

Ett år efter hennes första och enda krönika fick vi reda på vad som hände med Therese Lundin.

Hösten 2015 premierade hon med en av de mest lästa krönikorna hos oss någonsin. Ni som, precis som jag, hoppades på en fortsättning väntade förgäves. Vid den tidpunkten stod Therese nämligen vid ett av livets vägskäl. Hon ville någon annanstans utan att veta exakt vart.

Ganska precis ett år senare började mysteriet att nystas upp på väg mot min traditionsenliga fisketripp till Hemavan. Där gjorde jag ett lika traditionsenligt dajmstruts-stopp längs vägen, på Sorsele fiskecentrum närmare bestämt. Bakom kassan möttes jag av en strålande glad person som blev lika chockad som jag själv.

– Men hej Micke.

– Men hej…Therese. Så här är du nu!

Jag kunde inte låta bli att le åt situationen, och ville såklart veta hur Piteå-Therese hamnat i Västerbottens inland. Här fanns en story värd att berätta och vi bokade in en intervjutid vid Therese nästa Piteåbesök. Ett samtal ska jag förmedla nu.

Att intervjua en proffsfiskare vid Djuptjärn i Svensbyn är en utmaning.

September 2016.
Det är inte helt enkelt att intervjua en proffsfiskare i Svensbyns Djuptjärn en kall höstkväll. För varje vak i sjön rycker Therese instinktivt till och grunnar över vilken fluga som skulle locka fisken till hugg. En reflex som sitter i ryggmärgen.

Det var inte heller helt lätt att räta ut alla mina frågetecken. Therese utstrålar integritet. Hon bestämmer vad hon delar med sig av. Jag började med ett säkert kort – fisket.

Brinner för jämställdhet

Fisket och allt som rör naturens eget kylskåp intresserar henne. Hon beskriver sig själv som en liten häxa som tar vara av naturens medicinskåp. Hon hatar recept och uppfinner istället sina egna. I kylen hittar vi björklövssirap och rallarrossaft, att plocka svamp är för henne som att vara på skattjakt.

Fiskeintresset började tidigt då mormor tog med henne på mete vid sjön just nedanför det lilla röda huset i Svensbyn. Upplevelsen gav mersmak. Senaste femton åren har flugfiskespöt i det närmaste bott i Thereses hand. Gemenskapen, spänningen och välmåendet det medför är det som är tjusningen, menar hon själv. Men livet som fiskeintresserad tjej i en mansdominerad värld är inte helt enkelt.

Det röda huset i Svensbyn kommer nog alltid vara hemma för Therese.

– Jag brinner för jämställdhet, inte minst inom fisket där jag själv upplevt en hel del sexism, berättar Lundin.

Det var kanske därför som hon tog initiativet till Tjejfiskets dag, en ”prova-på-dag” för främst fiskeintresserade tjejer som till årets upplaga lockade över hundra personer.

Hon är dessutom styrelsemedlem i Fjällorna, och en blogg-och-instagramprofil som sammantaget gör henne till en tydlig förebild, en inspiratör med makt att förändra.

..när kompisarna festade stickade Therese tjocksockar.

Vi skruvar tillbaka klockan för lite perspektiv. Therese är född -89 och uppvuxen på Strömnäs. Hon kände aldrig att hon passade in under gymnasieåren – när kompisarna festade stickade Therese tjocksockar.

Här trivs Therese som bäst. Foto: Sanne Brännström.

Efter studenten blev det ett år i Stockholm innan Norrbottens natur slet henne tillbaka 2009. Väl i Piteå landade hon jobbet som säljare på Fritid och Vildmark innan hon kastade sig in i den ettåriga utbildningen i Naturturismutvecklare. Något som skulle visa sig bli ett lyckokast på flera plan.

Förutom kunskaper träffade hon sin själasyster under utbildningen

Utbildningen avrundades med ett sommarjobb i Sorseles fiskecentrum. Med norra Sveriges enda outbyggda älv som granne insåg Therese att här fanns allt hon kunde önska. Öringar av modell större, nya vänner som delade hennes kärlek till naturen och inte minst tid till att vara med sig själv. Människor är en bonus i Thereses liv, inte en nödvändighet, även om hon vill hitta någon att dela allt med.

Förutom kunskaper träffade hon sin själasyster under utbildningen, Sanne Brännström, en klok, djup och kravlös vän som delar värderingar med Therese och som numera också är hennes businesspartner. Tillsammans har de precis startat Re-Wild Consulting, ett konsult- och koordinationsföretag inom naturturism.

Therese och Sanne. Foto: Sanne Brännström.

Här är vi idag. Therese har precis påbörjat en halvtidstjänst som kommunikatör i Sorsele och Re-Wilds affärsidé ligger rätt i tiden vilket orderboken, som raskt fylls på, skvallrar om. Lyckan jag såg i Therese ansikte där och då i augusti hade sin förklaring.

Vore jag världens president skulle jag spränga alla vattenkraftverk

Stjärnorna börjar dekorera Djuptjärns himlavalv när höstmörkret faller på. Vi pratar om universum och jag frågar vad hon skulle göra om hon fick en chans att åka ut dit.

– Jag skulle odla potatis i rymden.

Såklart. En sann naturvän vet väl också vad hon skulle göra med totalt inflytande över vår planet?

– Vore jag världens president skulle jag spränga alla vattenkraftverk.

Varför människans outtömliga begär på materiella ting ska prioriteras över naturens välmående borde fler fundera över.

Svårslaget ögonblick.

Therese Lundin inspirerar utan att försöka.

I en värld vars befolkning i större utsträckning jagar likes över lycka behöver vi Therese Lundin mer än någonsin. Hon står bergfast i sin övertygelse att ge moder jord mer än hon tar. Inte bara i ord, hon är en av få som lever som hon lär. Therese Lundin inspirerar utan att försöka.

En ledare i det tysta.

…en naturtillgång likt berget hon bestiger.

Höstkylan tränger på och vi avrundar samtalet. Mer än något annat tar jag med mig glädjen att stöta på någon som trampar upp sin egen stig, och går den oavsett vad omvärlden tycker och tänker. Fortsätter sticka strumpor när de andra är på fest, drömmer om en vedeldad liten stuga vid Vindelälvens bryn när många andra vill nå Ikealägenheterna på Söder. Therese Lundin är en lika naturlig del av naturens ekosystem som vattnet hon fiskar i. En ledare i det tysta, en naturtillgång likt berget hon bestiger.

Personligen saknar jag än idag Thereses kärleksfulla naturhyllningar i textformat på P-town. Men efter att ha träffat henne där bakom kassan på Sorseles fiskecentrum förstår jag att var sak har sin tid.

Kopplingen till Piteå kommer nog alltid finnas kvar. Mormor har gått vidare, och Therese tog över det röda huset i Svensbyn som hon drömde om som liten. Varthän livet tar henne misstänker jag starkt att Therese alltid kommer tillbaka till den lilla bäcköringsbäcken som rinner just nedanför tomten. Med den norrländska naturen som granne kommer Therese Lundin alltid vara hemma.

Alltid hemma med naturen som granne.

/Mikael

Ps. Läs Therese enda krönika på P-town här.

Inlägget NATURENS EGEN MEDICIN – THERESE LUNDIN dök först upp på P-town.se.

Vinterhalvåret är varken min eller Amanda Mendiants favoritårstid. Årets vinter var förhoppningsvis lite mildare för Amanda som förberett konstutställningen Parallèlles. Hennes första utställning i Piteå sedan 2013.

Jag träffade henne just före öppningen. Stunden då Piteås konsthall fylldes med 21 nya verk av stadens främste konstnär.

Amandas mamma och sambo hjälper till att hänga upp kronjuvelen ”7 dagar”.

Mitt på väggen hänger ”7 dagar”. Den gestaltar sju nyanser av konstnären själv på en duk. Här är sju nyanser av Amanda i text.

I. Amanda utmanar sig själv

De senaste nio månaderna har varit en utmaning. Varje vaken Amandastund har präglats av Parallèlles.

Utställningen heter just så eftersom konstnären jobbat parallellt på flera verk samtidigt.

– Varje verk ger näring till den andra. I omloppet flätas de samman och ger kraft till varandra, berättar hon angående skapandeprocessen.

Amanda utmanar sig själv.

Det har varit en seg och lång process, där konstnären jobbat på intuition och känsla i större utsträckning än tidigare. Många gånger har hon varit tvungen att pressa fram resultat. Ibland med inspiration, oftast utan.

– Inspiration är en bonus. Ibland kommer den och ger extra skjuts åt processen. Man måste lära sig framkalla inspiration.

Bland utställningsverken hittar vi tre tavlor med manliga motiv, alla med sköra drag. En stor utmaning för konstnären som tidigare enbart gestaltat kvinnor, alla med starka drag.

– Mina kvinnor får manliga drag och männen blir feminina, påpekar hon.

En annan nyhet är att Amanda jobbat med litet format på några tavlor. Även det en utmaning för en konstnär som är van att gestalta stort.

II. Amandas resa är som ingen annans

Hon föddes i Paris. Hennes första verk var en prinsessa som skulle kokas och ätas upp av indianer. Då var Amanda tre år.

Idag bor hon i Piteå. Vägen hit är märklig men logisk.

Efter gymnasiet flyttade hon till Madrid för att studera till tolk. Där satt hon mest och skissade under lektionstiden.

Amandas resa är som ingen annans.

Resan bar vidare mot västerbottniska Burträsk där den tvååriga konst- och hantverksutbildningen finns. Högst otippat men samtidigt fullt logiskt med tanke på att Amandas mamma är en konstpedagog från Luleå.

Efter avslutad utbildning stretade hon länge emot att göra sin hobby till sitt levebröd av rädsla för att döda sin passion.

Hon fick ge vika. Idag är hon en av få konstnärer som kan leva på sin hobby.

III. Amanda är känd, okänd och har en stalker

Många känner till konstverken. Desto färre känner till konstnären bakom. Amanda vill nog ha det så.

– Det konsten förmedlar är viktigare än vem som målar, menar hon och jag tror henne.

Amanda är känd, okänd och har en stalker.

Hennes konst figurerar på en internationell arena. Få förunnat utan tvekan, men framgången har baksidor. Exempelvis har konsten plagierats i Asien och en konstnär kan inte göra mycket annat än att rycka på axlarna åt det.

En annan aspekt av hennes karriär är att den frambringat en stalker. Han heter Jonas och de har varit tillsammans i 20 år.

Jonas är en framstående entreprenör, Amandas främste stöttepelare men även hennes mest krassa kritiker. Amanda väljer själv vilket öra hon vill lyssna till.

IV. Säkert och vackert om Amanda vore världspresident

– Här Amanda. Du får titeln världens president och en plånbok djupare än Hornavan. Vad gör du?

Säkert och vackert om Amanda vore världspresident.

Amanda funderar en kort stund på min fråga. Hennes svar är klassiska, enligt hennes mening:

– Jag skulle fixa krigen, sätta jordens befolkning i säkerhet och ge dem mat på bordet. Och ta tag i miljöfrågan såklart.

Vi resonerar en stund kring allt från krigens egentliga orsaker till olika aspekter av miljöfrågan. Det märks att hon är en djupt medveten individ som är beredd att ifrågasätta vedertagna sanningar. Plötsligt kommer ämnet kultur på tapeten.

– Varför behövs kultur och konst överhuvudtaget?

– Jag tror på konst och hantverk i ett helande syfte, nu mer än någonsin blir svaret.

V. Amanda hade aldrig något val

Hade det inte blivit konstnär hade det blivit ett annat kreativt yrke, resonerar hon. Filmfotograf, scenograf eller liknande. Hennes mamma och sambon Jonas är av en annan åsikt:

Amanda hade aldrig något val.

– Ibland inbillar sig Amanda att hon har val, men hon har aldrig haft något val, påpekar de samstämmigt. Amanda säger inte emot.

Som liten drömde hon om att bli kirurg, stridspilot och tolk. Till viss mån uppfylldes de drömmarna.

För Amandas konst har makten att laborera med våra tankebanor med en kirurgs precision, hon strider för jämställdhet genom tankeväckande tavlor och visst tolkar hon en bättre värld via sina penseldrag?

VI. Amanda är en krigare med penseln som främsta vapen.

Amanda är en krigare med penseln som främsta vapen.

Alla konstnärer har potential att påverka världen. En konstnärs verk kan väcka tankar och idéer långt efter dennes bortgång. Amanda Mendiant är inget undantag och det märks att hon målar med ett syfte.

– Du förstår inte vidden av din skapelse förrän efteråt, den får leva sitt eget liv, som hon själv uttrycker det.

Konstverkens budskap ligger i betraktarens ögon brukar det heta. För mig skapar hennes verk balans en ojämställd världsordning. Pennan är mäktigare än svärdet lyder talesättet, och penseln är minst lika mäktig som pennan.

VII. Amanda Mendiants främsta verk har ännu inte sett dagens ljus

Amanda Mendiants främsta verk har ännu inte sett dagens ljus.

– Varför finns du Amanda?

– Oj nu blev det djupt.

Efter några ögonblick kommer en tydlig reflektion på min avslutande fråga.

– Kanske kommer jag uträtta större saker framöver. När jag är 50-ish, jag är på väg dit nu.

Jag är övertygad att så är fallet, men jag tror inte att Amanda Mendiants främsta verk kommer yttra sig på en målarduk.

Hennes främsta vapen må vara penseln idag, en av sju tydliga nyanser på hennes palett.

Den åttonde kan hålla vilken nyfiken själ som helst vaken om nätterna.

/Mikael Sundkvist

Fotnot: Utställningen Parallellès pågår fram till 13 maj på Kaleido.

Inlägget SJU NYANSER AV AMANDA MENDIANT dök först upp på P-town.se.