Fotograf: Marcel Köppe

Tolv skickliga musiker skapade magi. Foto: Marcel Köppe

Eighteen Seconds Before Sunrise är ett stycke magi som gav mersmak. Det vi fick uppleva var kort och gott en hyllningskonsert till isländska bandet Sigur Ros framfört av tolv studenter vid Musikhögskolan med Anna Vild och Stefan Stistrup i spetsen.

En riksgränsk dröm gav upphov till guldregn

Allt började med en nattlig dröm för två månader sedan när Anna och Stefan lirade afterski i Riksgränsen. Inspirerade av den storslagna naturen och deras gemensamma intresset för isländska bandet Sigur Ros vaknade Anna med ett embryo till idé en morgon. Anna luftade tankarna med Stefan som efter en stunds funderande fick de rätta vibbarna och Eighteen Seconds Before Sunrise började ta form.

Inspirationen från Riksgränsen smittade av sig på fler musikaliska talanger och igår var det äntligen dags. Responsen från den förvånansvärt stora måndagspubliken talade sitt tydliga språk. De avslutande stående ovationerna från den förvånansvärda stora publiken kändes på tok i underkant. Var är guldregnet när man behöver det?

Var är guldregnet när man behöver det?

Stefan Stistrup. Foto: Marcel Köppe.

Ett bekant namn och en ny bekantskap

Stefan Stistrup har jag tidigare haft förmånen att lyssna in mig på. Då beskrev jag honom som ett norrsken eftersom han visar sig inte alltför ofta, men när han väl uppenbarar sig, ja då är det vackert. Idag fick jag se Stistrup live för första gången och mycket riktigt sken han i kapp med norrskenen som utspelade sig på den enorma filmduken. Högsta betyg för Stefans insats.

Det enda jag visste om Anna Vild före föreställningen är att hon är ruskigt driven av vår e-postkonversationen att döma. Anna skrev att något skulle hända som alla borde ta del av. Först nu i efterhand inser jag hur rätt Anna hade, och närvaron i Annas framträdande var total. Fängslande bra prestation. Vi får anledning att återkomma till denna Anna Vild vid ett senare tillfälle.

Please come again

Eighteen Seconds Before Sunrise bör alla ta del av, för det allmänna välbefinnandet. Redan nu ryktas det om att vi kanske får se föreställningen vid en stor fors nära oss redan till sommaren. Jag hoppas att så blir fallet. Jag nästan kräver att få uppleva allt igen. Lova det Stefan och Anna!

/Micke S
mikael@p-town.se

© Foto: Marcel Köppe, www.servingmind.se

Foto: Marcel Köppe

Anna Vild. Foto: Marcel Köppe

Inlägget EIGHTEEN SECONDS BEFORE SUNRISE dök först upp på P-town.se.

”To Build a Ship” känns självklar från första till sista ton. En rytmisk gitarrslinga bär låten, som om den hovrar i atmosfärens övre lager där den alltid funnits och alltid kommer finnas. Stefan plockade bara ner dem med sitt musikskepp och låter oss ta del av den. Stefans beskriver processen när låten kom till:

– Jag hittar något på gitarren, spelar in, och lägger på andra instrument tills magkänslan visar tummen upp. Texten är en av de mer seriösa och lite tyngre texter jag skrivit som egentligen skulle behöva 2359239 sidor text för att förklara, men i stort handlar den om att jag för något år sen började försöka sluta leva i mitt huvud och släppa in varenda millimeter av livet och allt vad det innebär.

– Det visade sig vara ett av de största och också mest givande projekt jag någonsin tagit mig an men också det svåraste, och det är en del i den här processen låten handlar om. Stort tack till Josefine Löfgren som på kort varsel kom och sjöng på låten.

Josefine Löfgren.

Josefine Löfgren (känd från Oh Jonathan) sjunger en vers och tillför en drömsk oskuldsfullhet med sina varsamma, dock bestämda toner. Det är som att varje liten stavelse och andningspust vägs på guldskål när Josefine uttrycker sig i sång, och det uttrycket går hand i hand med känslan i To build a ship. Josefine beskriver Stefans musicerande så här:

– Han är ett himla monster på att skriva låtar. Det är som att han skapar en ny värld av ljudlandskap som man får kliva in i. Som att det spelas upp en film av färger, känslor och vibes i huvudet på en när man lyssnar. Stistrups sound får mig att tänka på nån slags hybrid av Jónsi och Bon Iver. Mycket rytmer i olika lager, väldigt organiskt och atmosfäriskt.

Stefan Stistrup är lite som ett norrsken. Han visar sig inte alltför ofta, men när han väl gör det så är det vackert.

En filosoferande vagabond på mellanlandning i Piteå

Stefan är kanske inte känd för den breda massan. En funderande musiklärarstudent som varken är Pitebo eller någon annan ”bo” för den delen. Ett liv med resväskan som främsta följeslagare präglar Stefans liv, så även hans musik. Just nu mellanlandar hans själ i Piteå helt enkelt.

Stistrup beskriver sig själv som en blandning av busig och filosofisk. Tiger Lou, José Gonzáles, Bon Iver och Sigur Ros heter de musikaliska förebilderna.

Ganska omgående kommer Stefan in på livets stora gåtor:

– Det är helt galet hur liten vi är i ett helt ogreppbart stort universum, och att jag direkt sitter ihop med allt på ett lika ogreppbart sätt. Att vi faktiskt inte har någon aning om varför vi är medvetna om vad som händer och inte bara är en slags robot. Det är saker som kan hålla mig vaken om nätterna på ett bra sätt.

– Den tankevärldens mörka sida är när det vänds till självkritik, överanalys, höga krav och så vidare som jag på senare år insett faktiskt i grund och botten är påhittade rädslor och ångest som inte har någon produktiv funktion, men som definitivt färgar min personlighet….jag tror också att dom tyngre delarna av mitt liv har gett en hel del bra grejer till min musik. Det har också lärt mig hur viktigt kärlek och kontakt faktiskt är vilket jag är tacksam för.

Häri ligger kanske Stefans styrka som musiker. Hans förmåga att sväva i medvetandets gränsland och ställa sig de stora frågorna, utan att förvänta sig svar, men med förmågan att omvandla tankarna till ljuv musik.

Trots sin stora talang som låtskrivare dras Stefan mer mot producentrollen. Oavsett vilket säger något mig att Stefan alltid kommer söka. För mig får han gärna fortsätta söka i all oändlighet om det innebär att fler yttringar likt To build a ship föds ur processen.

Kanske är det dags att börja se grubblandet som en tillgång snarare än en belastning? Kanske kommer vi alla från en och samma Big Bang-partikel och hör därför oundvikligen ihop med allt och alla? Kanske skapades To build a ship just för att belysa det?

Det är bara en av många möjliga tolkningar. Nu lyssnar vi.

/Mikael Sundkvist

To Build a Ship

In the middle of the story line
it seems like we know where we’re going
I’m looking for a redesign,
a place where there is no more controlling

And suddenly im dropped in this ocean
and still I hear people whisteling
With pockets full of rocks, I’m loosing motion

And then I see whats on this script
This pen could build me a ship

In the middle of the story line
it seems like we know where we’re going
I’m looking for a redesign,
a place where there is no more controlling

And suddenly im dropped in this ocean
and still I hear people whisteling
With pockets full of rocks I’m loosing motion

And then I see whats on this script
This pen could build me a ship

In the middle of the story line
it seems like we know where we’re going
I’m looking for a redesign,
a place where there is no more controlling

And suddenly im dropped in this ocean
and still I hear people whisteling
With pockets full of rocks I’m loosing motion

And then I see whats on this script
This pen could build me a ship

The more we run,
the more it will seem like someone
tries to shoot us down

The more we hide,
the more it will seem like someone
tries to shoot us down

The more we run

Inlägget STEFAN STISTRUP: TO BUILD A SHIP dök först upp på P-town.se.