Ett år går fort. Och det upplevs snabbare för varje dag som går eftersom ju äldre man blir, desto mindre procentdel är året av ett liv. Teorin presenterades av Paul Janet år 1897, och förklarar varför 24 dagars väntan efter julaftonsmorgonen när du är fem, är som att vänta ett år när du är 54. Jag har nyss upplevt mitt tjugonde år, fem procent av ett liv, det vill säga inte särskilt mycket. Den delen susade förbi och nu är det tvåtusensjutton. Vem kunde ana att även tid faller offer för inflation.

Kanske lite mer ”in the company of pretty boys”

Å andra sidan sa Albert Einstein: ”an hour spent in the company of pretty girls passes more quickly than an hour spent in a dentist chair”. Insinuerande att det är vad du använder din tid på som avgör hur lång eller kort en timme känns. För även om en är fem eller femtiofyra känns nog tiden i tandläkarstolen lite för lång. Och även om det för Einstein var ett sätt att beskriva relativitet, är det för mig ett sätt att beskriva hur man bör spendera sin tid. Kanske lite mindre i tandläkarstolar, tvättstugan, på det där jobbet man inte trivs med. Kanske lite mer ”in the company of pretty boys”, i utmaningar, i publikhav, i kärleken till vad eller vem du nu är kär i.

 
Jag lärde mig lite värdefulla grejer under 2016 som kommer göra 2017 lite lättare (och tidseffektivt). Tio stycken närmare bestämt. Vi kollar:

 
- Ska du åka till valfri, för dig själv okänd, svensk storstad (Piteå-mått mätt) ska du inte göra det utan mobiltelefon och lokalsinne. För då kommer du plötsligt komma på dig själv med att planlöst vandra på Östermalm utan att hitta till din arbetsintervju. Ska du nödvändigtvis göra detta ska det inte vara med en karta och en kamera över axeln för om någon tilltalar dig kommer det vara på engelska. För du ser ut som en töntig turist. För det är det du är.

 
- Fly staden, eller landet, när bandet Dolly Style spelar på gatan du bor på. Detta band är ett nytt fenomen för mig men de är i sann Sean Banan-anda superpopulära hos småbarnsfamiljer som använder barnvagnar som sitt huvudvapen och dömande blickar som främsta krigsföring om du av någon outgrundlig anledning skulle få för dig att försöka passera genom deras front.

 
- Ha alltid med en mobilladdare in case of bortamatch.

 
- Rusningstiderna på Ekbergs är fullkomligt oberäkneliga men skulle du hamna mitt i dem – frukta inte. Några av dina mest värdefulla samtal kommer vara med pensionärer som snällt frågar om de får slå sig ner. Ni kommer prata om när de senast gick på bio (Typ ”Närkontakt av tredje graden”) och att stan inte alls ser ut som den gjorde ”på deras tid”.

 
- Rusningstiderna på ICA Kvantum är däremot högst beräkneliga och finner du dig själv i entrén en tisdag förmiddag – vänd 180. Spring.

Bjuder någon dig på en drink? Tacka alltid ja.

- Bjuder någon dig på en drink? Tacka alltid ja. Vill härmed ge en shoutout till filosofiläraren som vi hade djupa samtal med på Tages skybar en sensommarkväll i augusti.

 
- Tacka förresten ja till det mesta egentligen. Blir du medbjuden att resa till Göteborg med ett gäng i stort sett strangers? Ja, vänner för livet. ”Ska vi ta bilen och köra åt fan?” Ja. Bjuder mamma hem dig på middag? Alltid ja såklart.

 
- MEN: Är klockan 02 och du får frågan att ha efterfest hos dig är det stående svaret ALLTID nej. Gå på krogen med en tröja med ordet ”nej” broderat på, bara i fall att du inte litar på ditt eget omdöme.

 
- Disken kan faktiskt vänta några dagar, för sånt är ju tråkigt, men blötlägg den _aldrig_ om du inte vill veta hur fort en mögelodling gror.

 
- Känns världen för jävlig? Höj rösten om det. Skrik. Från rooftops eller mountain tops eller valfria ställen du syns och hörs på. Kärleken kommer vara större än hatet.

Nu hoppas vi på ett 2017 med färre fallna stjärnor, färre hål i ozonlagret och färre världsledare med storhetsvansinne. Vi kanske inte kan förlänga liv, men i övrigt

kommer vi gör vad vi kan. Hoppas ni är med oss.

/Linnea

Inlägget DET LÄRDE JAG MIG 2016 dök först upp på P-town.se.

För några år sedan blev jag intervjuad av en tidning och rubriken löd: ”Man måste må riktigt jävla dåligt för att kunna må riktigt jävla bra.” Och ja, jag citerar mig själv för jag håller med mig själv fortfarande, flera år senare. I perioder så upplever jag ett mörker som totalt sänker mig, jag vill då hellre dö än att stanna kvar i det sinnestillståndet. Men i kontrast till det så upplever jag också total eufori och den sortens lycka som andra bara kan söka på kemisk väg. Jag är en känslig människa, en sådan som absorberar sin omgivning. Det är ett minst sagt energikrävande sätt att leva, men det är det enda sättet jag vet om.

För livet väntar inte på någon, inte ens vi som lever det till dess yttersta.

Jag kan inte välja vad som ska beröra mig, jag kan inte välja hur jag ska må, jag är och förblir känslostyrd. Det gör också att det inte är ett val att skapa, att genom olika konstformer släppa ut sådant som cirkulerar inom mig. Det är som att lätta på ventilen, låta det pysa ut för att undvika punktering. Såklart är inte heller den här processen helt enkel, men är något någonsin enkelt? Livet är en ständig kamp, fyllt av nya utmaningar. Så därför är mitt skapande ett måste, för min egen överlevnad. Att absorbera sin omgivning kräver väldigt mycket energi för att processa alla intryck och all information som virvlar runt i hjärnan, samtidigt som världen fortsätter att snurra. För livet väntar inte på någon, inte ens vi som lever det till dess yttersta.

Jag är obegriplig, jag är oändlig..

Jag skulle kunna beskriva mig själv som rymden. Det du ser är en mörk himmel med stjärnor som lyser, du vet att det finns olika galaxer och planeter, men börjar du väl tänka på rymden och dess oändlighet så inser du snabbt att det är för mycket att hantera, det är för stort och obegripligt. Jag är obegriplig, jag är oändlig och jag kämpar varje dag för att hantera det på bästa möjliga sätt. Jag lider av psykisk ohälsa och det är inte ett val. Min verklighet, mitt liv, min vardag är inte enkel och jag är inte ensam. Vi är många som lever med en ständig inre kamp, som överlever sig själva varje dag utan att någon märker det.

Konstens kostnad är något som konstnären själv får betala…

Det finns nu forskning som bevisar att det finns ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Vi som lider i det tysta, vi som slåss mot oss själva, kan skapa något som inte fanns innan oss. Det är en gåva att kunna skapa något som inte redan existerar, att ha förmågan att kunna presentera något nytt för världen, men den gåvan har sitt pris. Jag skulle aldrig kunna kräva en timlön, Ob-ersättning eller ens ett skadestånd baserat på den skada som just det konstverket orsakat, för då hade jag aldrig fått något sålt. Konstens kostnad är något som konstnären själv får betala för den går inte att räkna ut i kronor.

…jag behöver att du ser min kamp som jag gett en fysisk form.

Men helt olidligt är det inte, annars hade vi gett upp för länge sedan. Det är nämligen så att jag är tacksam för att du gett mig din uppmärksamhet, att du nu läst det här. Att du har läst ord som jag har komponerat ihop till meningar som berättar om något så obegripligt som en människas inre. Jag har krigat för att kunna dela med mig av det här till dig och för det så är det jag som är tacksam… Jag är en plågad artist, jag behöver att du ser min kamp som jag gett en fysisk form.

Det är du som tar del av min konst som är anledningen till att jag fortsätter att kämpa.
Du, betraktaren, är meningen med mitt liv.
Tack för att du finns.

/Alexandra Nyman

Inlägget PLÅGADE ARTISTER dök först upp på P-town.se.

Vänta lite. Det här var ju det dummaste jag hört, kanske ni tänker nu. Men om ni bara tar det lite lugnt och lägger ner era högafflar och facklor, så ska jag förklara vad jag menar.

 

Vi börjar så här. Minns ni Facebook för ungefär sju år sedan? När det faktiskt användes till att skriva statusuppdateringar om vad som åts till middag, eller hur det gick för ens fotbollslag. När en spelade Farmville eller Petville och hade puffkrig. Facebook var helt enkelt stället på internet där alla hängde. Åren gick och det blev tråkigare och tråkigare. Föräldrarna började ta mer och mer plats och enda anledningen att fortsätta använda Facebook var (och är) för att alla andra fortfarande har det.

 

Samma sak händer snapchat just nu.

Snart gör din mamma så här.

 

För det första: föräldrarna har börjat komma till snapchat. De är absolut inte majoritet och har kanske inte har börjat ta över helt och hållet, men det är absolut ett varningstecken. Tänk när föräldrarna har listat ut hur det fungerar och skamlöst börjar snapa till sina kollegor och, kanske ännu värre, sina barn hela dagarna. Aldrig får du vara ifred nu när din mamma konstant skickar bilder med hundfiltret för att ”det ser så roligt ut”. Jag lovar, det är bara en fråga om tid.

 

Och när vi ändå är inne på det här med snapchatfilter. Kan vi prata om de så kallade ”snyggfiltren” Säg hej till komplex och sämre självkänsla.

Snyggfiltret och jag.

 

Snapchat lanserar filter som gör dina ögon större, din näsa smalare, slätar ut din hud. Och trots att ingen människa ser ut så där egentligen så säger filtren indirekt att du inte duger som du är. Efter ett tag vill du inte längre se ”vanliga” bilder på dig själv för du blir ju så mycket snyggare i filtret med guldfjärilar. Ni kanske tycker att jag överdriver, men det finns ändå ett litet allvar i det. Därför borde du bojkotta alla snyggfilter, av samma anledning som du slutar följa människor på Instagram som ger dig kroppskomplex.

 

Nu vill jag att ni tänker efter vad ni använde snapchat till i början och hur ni använder det nu. Förr var det ett nytt och roligare sätt att skriva med sina kompisar. Den nya grejen att kunna skicka en bild på dig själv samtidigt som de skrev lite text var revolutionerande, men trots det var fokus fortfarande på själva texten. Nu har vi vänt på det. Skit i texten och skicka en bild det första du gör på morgonen och fortsätt sedan skicka bilder, utan text, under hela dagen tills du somnar och fortsätt sedan så varje dag. För Gud förbjude att du skulle tappa dagarna med någon!

 

I det här filtret kan du inte bli annat än snygg!

Det här sättet att kommunicera på är inte bara tråkigt utan också onödigt och störande. Jag känner faktiskt ingen som tycker att det är roligt och meningsfullt att bara skicka bilder fram och tillbaka. Drygt, brukar folk beskriva det som. Sedan gör det här också att vi hela tiden måste vara på mobilen och svara på alla snaps = sämre fokus på saker som egentligen är viktigare.

 

Om vi ska tänka rent konkret så finns nästan alla funktioner som snapchat har i någon annan app. Till exempel så är det smidigare både att skicka ett sms eller ringa än att skicka en snap och sen Instagram lanserade sin helt nya funktion Instastories, så behöver du inte längre snapchat för att visa alla dina vänner att du åt sushi till middag.

 

Men let’s be honest, trots att ni nu har läst det här och förmodligen tänk ”Wow, hon har helt rätt” så kommer varken du eller jag ta bort snapchat. Hela vårt sociala nätverk finns där och tack vare Snapchat har vi kontakt med personer vi inte skulle haft det med annars och filtren är ju ändå lite roliga trots allt. Så fortsätt snapa gott folk, och glöm inte att adda P-town på snapchat!

 

/Annaclara Johansson

Inlägget SNAP’S OUT!? dök först upp på P-town.se.

Utanför fönstret sprakar det. Allt som tidigare var brunt, kargt, grått och svalt är nu motsatsen. Varmt, grönt, pastellblått. Någon cyklar förbi med vinden i håret, en annan krattar gården och barnens skratt är högre. Hjärtligare. Jag vet, för jag har fönstret öppet.

Jag filosoferar om det mesta största delen av året. Men på sommaren händer något. Jag har inte riktigt tid. Jag har inte riktigt tid, för det bor kärlekshistorier i varje hörn. Det bor äventyr i varenda kvarter. Det strömmar musik ur vartenda fönster. Och jag måste fånga. Jag måste samla. Likt en fiskare som håvar fisk håvar jag efter historier om det där som händer nere på gatorna. Om dig, mig och alla ni andra.

 Vem har tid att bry sig när fjärilar byggt bo i luften, i magen, i mig.

Som en försommarkväll när jag ligger i fuktigt gräs, någon med solblekta lockar i nacken höjer musiken, en annan tar ett snett danssteg och spiller vin på min vita tröja – men vem har tid att bry sig? Vem har tid att bry sig när fjärilar byggt bo i luften, i magen, i mig.

Jag vill nog egentligen bara önska er en fin sommar. Låt solstrålarna värma, låt gräset kittla. Låt sommarn strössla er med de finaste av färger. För vem vet, du kanske snart befinner dig i en historia om livets sommar? Blunda inte. Var där. Dansa i regnet och gråt om du behöver. Men var där. Känn.

Klara, färdiga, gå.

/Emma Skarpsvärd

Inlägget SOMMARKRÖNIKA: KLARA, FÄRDIGA, GÅ dök först upp på P-town.se.

Se Alexandra Nyman tidigare Vlog:s här.

Inlägget VLOG ALEXANDRA NYMAN #2: JAG ÄR INTE EN FITTA dök först upp på P-town.se.

Jag kan inte riktigt förklara det, men helt plötsligt känns hela mitt liv som ett par alldeles för trånga jeans. I teorin är allt finfint, men jag känner mig inte helt bekväm.

..och att jag dödat fler plantor än jag kan räkna.

Jag läser om folk som rotat upp sig och flyttat ut på landet, bor i gamla hus där historien riktigt sipprar ut ur väggarna och ser bilderna de lägger upp på sina sociala höns som kommer fram för att mysa när de dricker kaffe på bron. Jag letar hus att hyra på Blocket, kommer på mig själv att planera en flytt till Kiruna för att jag hittat en charmig lägenhet som inte är alltför dyr, och funderar återigen på att starta eget, trots att jag vet att jag är alldeles för strulig för att kunna få det att funka.

Kanske kan jag skaffa en gård och självförsörja mig? funderar jag och ignorerar det faktum att jag mer ofta än sällan glömmer att tömma kattlådan, och att jag dödat fler plantor än jag kan räkna.

Min mamma sa en gång att hon såg framför sig att jag skulle hamna i en vindslägenhet nånstans, med en massa katter. Jag, som vid den tiden var sådär 17 år och oerfaren på livet, trodde att hon menade att jag skulle dö som en oälskad catlady, hittad tre veckor senare halvt uppäten av mina katter, och blev ytterst förnärmad.

Att få vara min egen, att inte styras av arbetstider, normer och andras krav.

Ju äldre jag blir förstår jag mer och mer vad hon menade: Jag passar inte i den där mallen som omvärlden målat upp, och jag krånglar mig sakta ur den. Drömmen är en Norrbottensgård med gott om svängrum, tillräckligt modernt för att vara bekvämt men samtidigt med en knarrande karaktär. Att få vara min egen, att inte styras av arbetstider, normer och andras krav.

Jag måste hitta en väg ut ur måstesamhället innan jag blir tokig. Eller ja. Mer tokig.

Våren skrapar lite på fönsterrutan med sin nariga lilla hand och slickar snoret från överläppen när jag stänger ner Blocketappen, skakar av mig frihetslängtan och svarar i min jobbtelefon.

Välkommen till supporten, vad kan jag hjälpa till med?

/Malin Tjernström

Inlägget GÄSTKRÖNIKA: VÅREN, LIVSKRISEN OCH JAG dök först upp på P-town.se.