Året är 1906 när Piteå Stadshotell uppförs. Det är ett påkostat bygge och idag skulle kostnaden motsvara 18 miljoner kronor. Då fanns både restaurang, café och festvåning. Det var en pampig sådan med en imponerande takhöjd, stora kristallkronor i taket och stuckaturer där tak möter vägg. Den festvåningen är borta nu. Efter hand byggde man om den till två våningar med hotellrum, det som idag är våning 3 respektive 5. Stuckaturerna kan man fortfarande se i sviternas badrum.

Vi kommer återkomma till våning 5 men vi börjar med det sjätte våningsplanet, som tidigare var ett vindsplan utan hotellrum eller möblemang. Det är framför allt städpersonalen som råkat ut för att dörrar låses eller låses upp utan mänsklig hand. Städvagnarnas hjul har plötsligt gått i baklås. Förklaringen sägs vara Allan.

Här någonstans sägs ”Allan” ha hängt sig själv.

Han har kallats för lite olika namn under årens gång men det vanligaste är Allan. Han är en busig och sympatiskt ande som egentligen mest vill retas, men bakgrunden till att han blivit kvar i hotellkorridorerna är sorglig. Det finns två olika versioner om vem Allan egentligen var men båda slutar i tragedi – han hängde sig på hotellets förrådsvinda. Vissa menar att han jobbade på hotellet och hade blivit olyckligt förälskad i en dam som också var del i personalen. Det fanns en kärleksrival med i bilden och de båda råkade i slagsmål om kvinnan och det slutade så illa att Allan miste både henne och jobbet. Blodig och eländig släpade han sig upp, trappsteg för trappsteg, till vindsplanet där han hängde sig.

Andra menar att han var en handelsresande – det var väldigt vanligt att sådana tog in på hotellet. Under hans vistelse fick han ett telegram om att affärerna hade gått åt skogen och att han var ruinerad. Han gick till festsalen för ett sista kalas där han brände sina sista pengar och hamnade i ett fylleslagsmål. Efteråt släpade han sig upp till vindsplanet för att ta sitt liv i takbjälkarna.

Oavsett vem Allan var så finns spår av honom kvar. På ett av trappstegen på väg upp till vinden finns ett blodigt avtryck som utan tvivel är av en människohand.

Men det pratas också om lite illvilligare andar på Stadshotellet. På våningsplan fem finns vittnesmål om hur man kan känna sig iakttagen och bli illa till mods. Känslan beskrivs som den tryckande känslan av att vara under vatten och få lock över öronen. Elin Johansson som tidigare arbetat som städpersonal på hotellet berättar att en tavla på andra sidan korridoren åkte i marken när hon var där, med samma kraft som att den skulle ha kastats ner. En teori är att det är hotellets arkitekt eller byggmästare som hänger sig kvar, uppretad av att människor springer runt i hans ombyggda hotell. Det som nu är våning fem var ju då den övre halvan av festsalen. I världen han befinner sig i är våning fem ingenting annat än luft.

/Linnea

P.S Tack till Elin Johansson för berättelse och guidning.

Det finns historier om hur de som olovligen befunnit sig uppe i tornet på Piteå Stadshotell har berättar hur de sett en silhuett i spegelbilden på fönstren när de tittat ut över staden.

Inlägget MYSTERIET 3 – ALLAN dök först upp på P-town.se.

Det är tidigt 1300-tal, och man anlägger den första bosättningen som kommer att kallas Piteå. Idag är det vad man kallar ”Kyrkbyn”, vid sportflygfältet i Långnäs – en glänta med spår av uråldriga husgrunder. Då var det Piteå. Efter utgrävningar som gjorts tror man att det var en säsongsanvänd centralplats, där människor samlades kring marknader och andra tillställningar.

Bosättningen blir ungefär 100 år gammal, och under den tiden hinner det brinna två gånger. Det är inte så märkligt – husen står väldigt tätt inpå varandra, husen värms upp med öppna eldar och allt är av trä. Den andra branden sker i början av 1400-talet, då har landhöjningen också gjort att hamnen blivit för grund. Båtarna tar sig inte hela vägen upp till ”Kyrkbyn”, och man börjar söka efter en ny plats att flytta bosättningen till. Det blir dagens Öjebyn.

Således ska en ny kyrka byggas på den nya platsen, och man väljer att använda kyrkklockan från den kyrka som stått i den gamla bosättningen, det som nu är Långnäs. Den är av brons och koppar, kanske lite mer än en meter hög, väldigt tung. Den ska transporteras på vattnet och det är en fin, klar dag när man virar fast den på en flotte för att ta den till Öjebyn. Det nya Piteå.

 Tystnaden blir viktigare, platsen är redan dränkt i olycka.

Just klockorna är några av den katolska kyrkans mest värdefulla ägodelar, och ska handskas med stor vördnad. De sägs ha förmågan att föra bort onda krafter och förflyttning av kyrkklockan ska enligt sägner alltid ske under största tystnad. Så också denna gång, när ett antal män tysta som i graven styr flotten längs vad som ska komma att kallas Klockån. Det går till en början väldigt bra, men färden ska visa sig bli en kort sådan. Älven kröker sig och de stöter på en till dess oupptäckt sten. Trots idoga försök att räta upp flotten kantrar den och klockan åker ner i älvfåran. Männen försöker genast få upp den igen med hjälp av rep och krokar och trots stort besvär lyckas de. Tystnaden blir viktigare, platsen är redan dränkt i olycka. När de på knä håller klockan i sina händer för att åter vira fast den utbrister en av dem: ”Nu har jag greppet!”  – och genast kantrar flotten ännu en gång. Nu sjunker klockan så djupt ner i bottenslammet att försöket måste avbrytas. Tystnaden bröts.

Enligt legenden ligger den där än idag.

Här låg den första platsen som kallades Piteå.

Till slut tvingas Andersson lägga ner projektet, det sker så pass många olyckor under skattjakten.

Århundraden passerar, och i slutet av 1800-talet kommer historien på tal igen. Det dröjer åter några år, det hinner bli 30-tal innan man på allvar börjar diskutera möjligheten i att försöka hitta klockan. En man som kallades Klockjägare Andersson viger stora delar av sitt liv till sökandet efter det som sägs finnas där Klockån en gång flutit. Det som på hans tid, till följd av landhöjningen, inte är mer än ett litet dike som går rakt in i skogen. I omgångar söker han sponsorer för sökandet och i slutet av 30-talet görs ett enormt försök som involverar slagruta och ”alla möjliga suspekta metoder”. Man spärrar av stora delar av området som tros hölja klockan, man länspumpar, gräver, tror sig vara nära ett svar bara för att gång på gång behöva ge upp. Till slut tvingas Andersson lägga ner projektet, det sker så pass många olyckor under skattjakten – vid ett tillfälle får en man en remskiva från pumpen i huvudet och mister ett öga.

Längre än så har man inte kommit. Fortfarande vet man inte vart den ökända Klockstenen – den som fick flotten att kantra – ligger. Om den utgjorde ett grund precis under ytan på 1400-talet så kan den numera vara övervuxen mitt i skogen, eller under vägen som nu går där.

Fortfarande vet man inte om det verkligen var så att det flyttades en klocka från Kyrkbyn till Öjebyn. Ingen vet om den i så fall sjönk, eller var. Landskapet är så pass förändrat att det är svårt att veta vilken väg de i så fall skulle ha tagit, området den kan ligga begraven i är så stort att det inte finns något rimligt sätt att avsöka det på. Fortfarande kan man se resterna av de träkonstruktioner som Andersson använde för att spärra av och pumpa ur vatten – men de blir mer murkna för varje år som går.

Den här historien har blivit en vandringssägen vars motsvarighet går att hitta både i Skellefteå, Umeå, Gävle och Norrköping. Versionerna är snarlika. Det finns även vissa likheter i den här historien från Örkelljunga i Skåne. Vem vet – kanske började allt i Piteå, i Kyrkbyn för sexhundra år sedan.

/ Linnea

Tack till: Morgan Stenberg, Piteå Museum.

Inlägget MYSTERIET 2 – KLOCKLEGENDEN dök först upp på P-town.se.

Inlägget MYSTERIET 1 – SIDA VID SIDA TILL SLUTET dök först upp på P-town.se.